Le Havre 1877-Forcalquier 1953 was a French Fauvist painter. He developed a colourful, decorative style that became fashionable for designs for ceramics, textiles and decorative schemes for public buildings. He is noted for scenes of open-air social events. Raoul Dufy was born at Le Havre, in Normandy, one of a family of nine members. He left school at the age of 14 to work in a coffee importing company. In 1895 when he was 18, he started evening classes in art at Le Havre Ecole des Beaux-Arts. He and Othon Friesz, a school friend, studied the works of Eug??ne Boudin in the museum in Le Havre. Raoul Dufy, Regatta at Cowes, (1934), Washington D.C. National Gallery of Art.In 1900, after a year of military service, Raoul won a scholarship enabling him to attend the Ecole Nationale des Beaux-Arts in Paris, where he was a fellow student with Georges Braque. The impressionist landscapists, such as Claude Monet and Camille Pissarro, influenced him. Introduced to Berthe Weill in 1902, she showed his work in her gallery. Henri Matisse's Luxe, Calme et Volupte, which Dufy saw at the Salon des Independants in 1905, was a revelation to the young artist and directed his interest towards Fauvism. Les Fauves (wild beasts) emphasised bright colour and rich bold contours in their work, and Dufy's painting reflects this approach until about 1909, when contact with the work of Paul Cezanne led him to adopt a somewhat subtler technique.   Related Paintings of Dufy Raoul :. | Dans le Jardin au Havre | Regatta at Cowes | La Grille | Les Pecheurs a La Ligne | Le Cirque |
Related Artists:
Jan Both
Jan Dirksz Both (between 1610 and 1618 - August 9, 1652) Jan Both was a Dutch painter, draughtsman, and etcher, who made an important contribution to the development of Dutch Italianate landscape painting. Both was born in Utrecht, and was the brother of Andries Both. According to Houbraken, the brothers first learned to paint from their father, who was a glass-painter or glazier there. Later Jan was a pupil of Abraham Bloemaert and still later the brothers traveled together to Rome via France. Gerrit van Honthorst has also been suggested as a teacher. By 1638 Jan and his brother Andries were in Rome where Andries concentrated on genre works in the manner of Pieter van Laer, while Jan concentrated on landscapes in the manner of Claude Lorrain.[1] In 1639 Jan collaborated with Herman van Swanevelt and Claude Lorrain on a project for the Buen Retiro Palace in Madrid. Certainly by 1646 Jan had returned to Utrecht, where he refined further his expansive, imaginary landscapes drenched with a Mediterranean golden light. In Landscape with Bandits Leading Prisoners (Museum of Fine Arts, Boston) the sandy road makes a sweeping diagonal from the left. Touches of realism in the down-to-earth figures and detailed vegetation of the foreground contrast with the idyllic golden distance. Occasionally Both peoples his landscapes with religious or mythological figures as in Judgement of Paris (London, National Gallery) where the figures were painted by a fellow Utrecht artist, Cornelis van Poelenburch. Jan's brother Andries (c.1612-41), who specialised in peasant scenes, died in Venice as they were returning to Utrecht.
Michael Dahl
Swedish Baroque Era Painter, 1659-1743,Swedish painter, active in England. He studied under Martin Hannibal (d 1741) and later with David Kl?cker Ehrenstrahl. In 1682 he travelled to London, where he became acquainted with Godfrey Kneller and Henry Tilson, and in 1685 he left for Europe with the latter, working briefly in Paris before proceeding to Venice and Rome, where they stayed for about two years. In Rome Dahl converted to Roman Catholicism and gravitated towards the circle of Christina, former Queen of Sweden, who sat for him (Grimsthorpe Castle, Lincs). He returned to England with Tilson via Frankfurt and arrived in London in 1689; he stayed in England for the remainder of his career.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.